Historia
Jag arbetade med information och marknadsföring men en dag hade jag något viktigt att berätta och valde ungdomsromanen som form. När jag avslutat De kommer ändå inte tro mig bestämde jag mig för att skriva ytterligare en bok, jag var bara tvungen att ge läsarna möjlighet att följa Elsa genom nästa steg. Det blev den fristående fortsättningen Det måste gå.
Miniserien om Elsa har blivit väl mottagen och min skrivlust har vuxit. Så pass att jag har vågat ge mig på ett nytt projekt med en serie böcker om ridskoletjejen Hilma för lite yngre läsare.
Och jag kan inte låta bli att snudda vid viktiga frågor för målgruppen. Det handlar såklart mest om hästar och hästars välfärd, men också en del om rädslor i stallmiljö, om kompisar som inte alltid är snälla och om annat som barn kan behöva hantera.
Jag hoppas nu få möta massor av unga hästintresserade i olika stall och jag sponsrar klubbarna med böcker att användas som priser i ponnytävlingar och annat.
Själv har jag aldrig ägt en egen häst men däremot har jag haft den stora förmånen att vara elev på ridskolor. Numera blir det ett par timmar i veckan och ibland mer. Och tänk – efter alla dessa år är ridlektionerna fortfarande något att alltid längta till.
När jag inte skriver böcker eller rider umgås jag gärna med mina barn, mitt barnbarn och mina barns hundar. Och min man förstås, som jag varit gift med i en massa år. Mitt ursprung är norrländskt men jag bor nu i Täby sedan lång tid tillbaka.
Läs mer om Ulla på förlagets hemsida.
Medlem i - Sveriges författarförbund och Författarcentrum Öst
För bilderna på mig och hästen, samt för de snyggare bilderna på mig är det samma fotograf:
Juliana Wiklund
Hästen heter Lerija och bor på Täby Ryttarcenter